Men kanske var det ingen slump att det blev som det blev. Skattesänkningar betraktas som viktigare än kultur, åtminstone för regeringen och det ”vanliga” folk som Göran Hägglund representerar. Kulturen är något som den radikala eliten släpat in i regeringskansliet. Därför riktades strålkastarljuset mot Borg medan Adelsohn Liljeroth snällt fick vänta i kulisserna.
Frågan är vad regeringen vill med kulturen. Lena Adelsohn är betydligt bättre som kulturminister än nyliberala och mycket korta parentesen Cecilia Stegö Chilò från Timbro. Men vad har landets högsta kulturpolitiker för visioner?
Hon är glad och stolt över inriktningen, men pressmeddelandet om kulturproppen innehåller mest tomma floskler.
Adelsohn Liljeroth är dimmig, sval och försiktig. Mest möda läggs på organisatoriska förändringar. Hon vill uppenbarligen inte ha något bråk om propositionen. Och hon vill inte att staten ska ägna sig för mycket åt kulturen.
Staten lämnar över pengar och ansvar till regionerna i en portföljmodell. Det är i grunden positivt, men hur många region- och kommunpolitiker brinner för kulturen i dag? Och hur mycket blir över när vården, skolan och omsorgen fått sina välbehövliga pengar? Risken finns att de samlade kulturanslagen krymper.
Några andra drag träder också fram. Mer statliga pengar är det inte tal om. Höjningen på tre promille i budgeten blir i praktiken mindre anslag. Nya slantar får komma från annat håll, gärna från sponsorer.
Ännu mer bekymmersamt är kulturministerns tal om att kulturpolitiken är i fas med sin tid. I en tid när kommersialism och marknadsekonomisk tillväxt är dominerande politisk visdom borde kulturens uppgift även vara att kritisera tingens ordning.
Men regeringen vill inte att kulturtidskrifter ska skriva om samhällsfrågor. Envisas de med det kan det statliga stödet dras in. Skriver de bara om kultur får de behålla pengarna.
Tydligare kan det inte bli. Regeringen vill inte att kulturen ska provocera eller ifrågasätta samhällsutvecklingen. En konstnär som beskriver brister inom till den psykiatriska vården är enligt regeringens definition ingen konstnär. Vissa kristdemokraters nya favorit Anna Anka går i Berlusconis anda före Anna Odell.
Kulturen ska bidra till tillväxten. Kulturen ska inte utmana intellektuellt, utan mer finnas där som en vacker utsmyckning.
Kulturarbetarna ska vara entreprenörer och inte provokatörer. Men har inte regeringen upptäckt att det går att vara både och? Det ena utesluter inte det andra.
Regeringen visar ringa intresse för kulturarbetarnas vardag. Som en symbolhandling drar man in den statliga inkomstgarantin till 156 utvalda kulturarbetare. Den kostar futtiga 17 miljoner kronor om året och har i första hand inneburit en anständig pension till ärrade kulturarbetare som dirigenten Eric Ericson, 91, trubaduren Alf Hambe, 78, och pianisten Janos Solyom, 71.
Att en majoritet av landets konstnärer och artister lever på existensminimum bekymrar inte Adelsohn Liljeroth. Kan de inte försörja sig på att sälja det de gör på en marknad får de väl skaffa sig ett ”riktigt” jobb, är budskapet.
Arbetslinjen gäller även här.

Peter Franke