På måndagen ersatte Vattenfalls styrelse Lars G Josefsson med norrmannen Öystein Löseth. Innan dess hade Maud Olofsson (C) nesligen fått erkänna att hon känt till pantsättningen av Vattenfall. Allt annat var ljug.

Skandalen är alltså inte Josefssons utan regeringens. Det hjälper inte att Maud Olofsson nu försöker slingra sig. Ansvaret är regeringens.

Lars G Josefsson har naturligtvis hört budskapet från Reinfeldt och kompani om att de allmänt ägda företagen inte har något nationellt värde utan att de ska säljas ut till hugade spekulanter.

Staten ska inte syssla med sådant, menar utförsäljaren av Sverige, kristdemokraten Mats Odell.

Argumentet att slumpa bort Sveriges tillgångar är ihåligt. Några av de köpare som anmäler sig är statsägda företag i andra länder. I dessa finns en mer sammanhållen och aktiv näringspolitik.

Regeringar i andra länder ser värdet i att samhället äger och kan påverka företagens industriella inriktning, forskning och ansvar gentemot kunderna.

Så är det inte med Maud Olofsson och Mats Odell. Deras planlösa utförsäljningar leder i stället till sönderfall och upplösning, även inne i de statliga ägda företag som ännu inte står på utförsäljningslistan.

Det är fadäsen med det pantsatta Vattenfall ett tydligt bevis på.

Det är illa och skam. För Vattenfall är som företag en vinstmaskin för det svenska samhället. Det levererar varje år vinster på 20 miljarder kronor till statskassan.

Det är för landets elförsörjning och säkerhet ett nyckelföretag. Men istället för att känna stolthet över att samhällets företag är duktiga vill regeringen bli av med dessa. Tala om Ebberöds Bank.

Varför inte peka på Vattenfalls möjligheter och resurser. I stället för att utveckla smutsig kolkraft borde företagets vinster användas för forskning av en framtida klimatvänlig energi- och miljöteknik som inte förvärrar växthuseffekterna.

Att Lars G Josefsson och Vattenfall vill bygga nya kärnkraftsverk eller pantsätter Vattenfall i Tyskland borde inte överraska Maud Olofsson eller den nyliberala Stureplanscenter som tagit makten i det gamla folkrörelsepartiet.

Centern har i papperskorgen kastat Thorbjörn Fälldins politiska projekt och moraliska löfte om att nästa år 2010 ha avvecklat all kärnkraft.

Självklart har Vattenfallschefen sett Olofssons reaktorkramande och agerar i den andan.

Att styrelsen för Vattenfall nu har utsett en ny vd förbättrar inte Olofssons läge. Maud Olofssons försök att slingra sig ur Vattenfalls härdsmälta är fortsatt lika pinsamt och för Centerpartiet politiskt kännbart.

Det krävs krafttag, och kursändring, för att ändra detta faktum.

Centerns väljare, liksom majoriteten, av medborgarna, är emot en utförsäljning av statliga företag. De vill istället ha en fungerande blandekonomi i näringslivet.

Har Stureplanscentern så förblindat Maud Olofsson att hon inte ens ser att både Centern och Kristdemokraterna, de två regeringspartier som ansvarar för utförsäljningen av de statliga företagen, nu också är på väg ut ur svensk politik?

De har till och med passerats av missnöjets Sverigedemokrater.

Så illa går det - på alla plan - när man säljer ut själen i ett folkrörelseparti.