Behöver Sverige en särskild EU-minister? Den frågan borde också ställas, med tanke på att varje minister måste förhålla sig till EU inom sitt område.

Inget tyder dock på att Alliansregeringen tänker slopa denna ministerpost. Fritt fram för spekulationer alltså.

Men de får hålla sig inom ett begränsat område, Folkpartiet. Så ser fördelningen ut. Jan Björklund lär inte vara intresserad av att släppa en ministerpost till något av de andra partierna, om det inte handlar om ett byte.

Möjligheten finns förvisso för Fredrik Reinfeldt att genomföra en större ommöblering i regeringen. Frågan är dock om han vill riskera en sådan, så nära inpå valet.

Media tenderar att granska nya ministrars bakgrund extra noga. Vad det kan ställa till med, har Reinfeldt i bistert minne. Enklare då att tillsätta en ny EU-minister, så snart valet av EU-kommission är helt avklarat.

Folkpartiet bör inte ha några större svårigheter att hitta villiga kandidater, med tanke på att partiet är Sveriges varmaste anhängare av EU.

En kandidat seglade också snabbt upp och förklarade sig dessutom intresserad. Birgitta Ohlsson, Folkpartiets utrikespolitiska talesperson, deklarerade frankt att hon skulle tacka ja om hon fick frågan.

Birgitta Ohlsson är en av Folkpartiets tydligaste och mest radikala politiker. Färgstark och engagerad, med förmåga att nå igenom mediebruset. Dessutom populär i partiet. Aftonbladet var snabbt ute och ringde runt till folkpartister i landet. Hälften av de tillfrågade ville se Birgitta Ohlsson som ny minister.

Men lika populär som hos medlemmarna är hon inte i partitoppen. Dagens Nyheters analytiker, Henrik Brors, skrev nyligen att hon anses som illojal. Dessutom väntar hon barn. Det skulle enligt Brors källor diskvalificera henne.

Det kan inte vara allvar. Detta är år 2010, inte 1950. En gravid kvinna borde inte ses som en risk för regeringen. Till saken hör att hon ska föda barnet under sommaren och räknar med att vara i arbete igen efter någon månad.

Får en mamma bete sig så 2010? Att pappor får göra det behöver vi inte tveka om. Mammor förväntas dock vara på ett alldeles speciellt sätt. Det är fortfarande långt ifrån socialt accepterat att vilja återgå till arbetet så snabbt som möjligt.

Man kan också fråga sig om alliansen redan har gett upp hoppet om valseger, eftersom man talar om att Ohlsson skulle vara borta ”halva ministerperioden”.

Folkpartiet utser sina egna ministrar. Det gör vare sig media eller andra partier. Men frågan om hur man behandlar gravida kvinnor är faktiskt principiell.

Birgitta Ohlsson drev frågan om tredelad föräldraförsäkring på Folkpartiets senaste landsmöte. Hon gjorde det förgäves.

Det arbete som Bengt Westerberg startade under sin partiledartid, med den första pappamånaden, har Folkpartiet inte fullföljt. Numera ligger man kloss med Moderaterna.

Spekulationerna om att Birgitta Ohlsson ses som omöjlig på grund av sin graviditet får därmed en extra dimension.

Undra på att ungdomsförbundet, LUF, rasar och påpekar att det borde vara kompetensen, och inte förlegade könsroller, som räknas.

Folkpartiet som gärna vill se sig som jämställdhetsföregångare, skulle kunna vara på väg att diskvalificera sin främsta tillgång i den frågan.

Den rödgröna oppositionen får i så fall tacka och ta emot.

De slipper en tuff motståndare i alliansledet och de får dessutom ytterligare bevis för att jämställdhetsfrågan har stagnerat under alliansregeringens period.

Att ställa Birgitta Ohlsson åt sidan kan bli ett rejält självmål.