Expressen gjorde för ett par veckor sedan ett försök att bena ut vilka socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister som kan vara aktuella för en ministerpost i höst.

Anslaget var betydligt seriösare än vi kommit att vänja oss vid av borgerliga spekulationer som placerar alldeles specifikt Vänsterledaren Lars Ohly på diverse framträdande regeringsposter i syfte att avskräcka väljarna.

I verkligheten är det förstås orimligt att tro att det i särklass största partiet i samarbetet, Socialdemokraterna, skulle känna sig mer generösa än Moderaterna gjort i nuvarande regeringsbildning.

Moderaterna har i dag hälften av alla statsrådsposter, elva stycken. Centern har fyra, Folkpartiet likaså (när Cecilia Malmströms lämnade EU-ministerpost återbesätts). Kristdemokraterna har tre.

Mona Sahlin lär, precis som Fredrik Reinfeldt, inte bara besätta statsministerposten utan även behålla de tyngsta posterna, som finans- och utrikesminister, inom det egna partiet.

Här framgår det i Expressens rundringning till företrädare för de tre oppositionspartierna att man hoppas på att Sahlin ska kopiera Reinfeldt och locka tillbaka en ansedd utrikespolitiker till inrikespolitiken.

Förra EU-kommissionären Margot Wallström står i särklass högst på önskelistan över vem som ska axla utrikesministerposten.

Vi vet av erfarenhet att väljarna, medvetet eller ej, väljer sina favoriter bland politiker som upplevs ha distanserat sig från den dagliga inrikespolitiska sörjan. Politiker som inte nötts ut av vardagen.

Vad vet väljarna i gemen egentligen om vad Margot Wallström tycker om sjukförsäkringsreglerna, las eller skattesubventioner för hushållsnära tjänster? (I en något relaterad fråga kan man undra hur mycket väljarna i gemen vet vad Carl Bildt tycker om samma företeelser?)

I alla fall betyder detta att sossar, miljöpartister och vänsterfolk Expressen talat med nämner flera tänkbara namn utanför riksdagen och lite vid sidan av dagspolitiken; förre jämställdhetsombudsmannen och juristen Claes Borgström, tidigare språkröret Åsa Domeij - och mediepersonligheten Mark Levengood!

För Mona Sahlins del handlar det inte om att det saknas lämpliga kandidater. Men avvägningen mellan gamla och nya namn blir tuff. Hon vill förstås inte att det ska se ut som Göran Perssons gamla regering där det bara är Persson själv som fattas. Å andra sidan får det inte bli en samling oprövade kort.

För Miljöpartiet är ministerfördelningen ett speciellt delikat problem.

Nuvarande språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson känns förstås självklara i en rödgrön regering. Men enligt partistadgarna måste de lämna sina partiledarposter under nästa år och frågan är då hur framträdande de, av hänsyn till efterträdarna, kan fortsätta vara i regeringen.

Gustav Fridolin lämnade riksdagen förra mandatperioden för en journalistkarriär. Nu lär 26-åringen vara den manlige språkrörskandidaten efter Eriksson och därmed rimligen även ministerkandidat.

Räcker det då med den undanskymda post som biståndsminister, som Expressen gissar, om Wetterstrand och Eriksson samtidigt bedöms bli miljö- respektive näringsminister?

För vänsterpartisterna är opinionsläget stressigt, något de har gemensamt med kristdemokraterna. Andra likheter partierna emellan är att de tycks ha blockmonopol på socialdepartementet.

I dag har KD båda ministerposter där och efter valet lär det bli Vänsterns lya, tror i alla fall de Expressen talat med. Ohly sägs vara mest intresserad av sociala frågor alternativt arbetsmarknadspolitik - och arbetsmarknadsminister lär han inte få bli.

Den lilla petitessen i ministerspekulationerna: att det ännu inte finns några ministerposter för de rödgröna att fördela, får vi hoppas att tiden snart råder bot på.