Den senaste tiden har flera fall av övergrepp mot barn, ungdomar och kvinnor uppdagats. Bakom brotten döljer sig ofta väletablerade män, skickliga på att dölja vad de håller på med.

Som mannen på den kristna skolan i Jönköping som under flera års tid har begått övergrepp på de barn han hade förtroendet att ha ansvar för.

Hur kan sådant pågå i flera års tid, utan att någon upptäcker det? Våldtäkt och grova sexuella övergrepp mot barn på en förskola.

Det som vi tycker är obegripligt förvånar inte de som utreder. De vet att pedofiler är skickliga på att dölja sin läggning, på att manipulera barnen. Vi vet alla från tidigare fall, att detta kan ske runt omkring oss, utan att vi misstänker något.

Till sist faller täckelset, förövaren står där naken. I detta fall, med egentagna bilder på sina brott mot oskyldiga barn.

Många poliser gör ett fantastiskt arbete när brotten till sist uppdagas. Det är inga enkla fall att ta hand om.

Hur känner sig de poliser som envetet arbetar emot sexuella kränkningar, när fallet med den misstänkte länspolischefen dominerar kvällspressen?

Vad hjälper det att lagen om kvinnofridskränkning skärps, vad hjälper hårdare straff, om de som ska se till att lagen följs ibland är förövare? Polisen har en tuff uppförsbacke i dessa brott i vanliga fall. Ofta står ord mot ord. Nu är en av deras egna, en före detta chef, häktad.

Länspolischefen, som har varit en föregångare i jämställdhetsarbetet hos polisen, i så hög grad att han av sina motståndare kallades för kapten Klänning,.Ett spektakulärt fall.

Flera vittnar om att hans jämställdhetsarbete har varit banbrytande och viktigt. Nu misstänks han för brott mot dem han skulle värna, brott mot de värderingar han har sagt sig stå för.

Det är inte unikt att poliser misstänks eller fälls för kvinnomisshandel. Svenskar i gemen har trafikbrott som sin vanligaste försyndelse, för poliser är kvinnomisshandel det mest förekommande brottet utanför arbetet.

Även om det är en liten andel av alla poliser, är det illa nog. Än värre är att väldigt få av de fall som anmäls leder till åtal. Det ökar inte förtroendet.

Den i och för sig goda tanken bakom den annonskampanj som vänder sig till brottsoffer ”Om du är kränkt, inlåst, hotad eller misshandlad ska du absolut komma till oss”, slår tillbaka. Det annonsen säger är på riktigt. Det är så det ska vara. Till polisen ska vi kunna vända oss med förtroende, utan att tveka.

Blir en del poliser så avtrubbade av sitt arbete att de inte längre kan skilja på rätt och fel? Är polisväsendet fortsatt så inpyrt av gamla manliga hierarkier, trots allt tal om jämställdhet? Sitter machokulturen i väggarna?

Hos en del gör det säkert det.

När Carin Götblad, länspolismästare i Stockholm, föreläste i Örebro i fredags berättade hon om hur hatbrotten för sex år sedan ökade. Samtidigt vågade inte de utsatta gå till polisen. Hon jobbade mycket med utbildning och utredning.

Men när hon gav klartecken för medlemmar i polisens gayklubb att gå i polisuniform i Prideparaden utbröt en hätsk debatt, inte minst i tjänstetidningen. Debatten var otäck, men den fick samtidigt den tysta majoriteten att bli medveten. Man måste kunna använda konflikten som kraft, menar hon.

Det som finns under ytan är farligare än det som kommer upp i ljuset.

Det finns mycket i gamla hierarkiska organisationer som behöver förändras. Det räcker inte med yta. Förändringen måste ske på djupet.

I den bästa av världar leder chefsfallet till en djupare intern debatt om polisens människosyn och värdegrund.