Många minns säkert när Maud Olofsson med stolthet förklarade att energiuppgörelsen var historisk. Trots att Centerpartiet bytt fot, från kärnkraftsmotståndare till kärnkraftskramare, försökte hon framställa sig som vinnare.

Det var en seger för det förnybara, förklarade hon, och hävdade dessutom att en enig riksdagsgrupp stod bakom uppgörelsen.

När SvT:s nyhetsredaktion grävde i frågan, inför den proposition som regeringen nu lägger fram i riksdagen, spricker Centerbubblan.

Det visar sig att fyra C-riksdagsledamöter var motståndare till förslaget, redan när uppgörelsen presenterades.

Solveig Ternström ville då gå upp i debatten för att försvara sin ståndpunkt, men fick nej. ”Så ska det inte gå till i ett demokratiskt samhälle”, säger hon. Hon kände sig utpressad att avstå.

Det är inte ovanligt att det finns skilda uppfattningar i en riksdagsgrupp i svåra och kontroversiella frågor. Debattklimatet ska vara tillåtande och taket högt. Det bidrar till genomtänkta beslut.

En debatt i en så känslig fråga för Centerpartiet är därför naturlig.

Nej, det anmärkningsvärda är hur Maud Olofsson som partiledare hanterar frågan. I och med att hon så brutalt lade locket på, ligger frågan fortfarande och pyr, både internt i partiet och bland gamla väljare.

När Olofsson ansattes hårt i partiedardebatten i söndags kväll, förklarade hon att propositionen kommer att gå igenom. En proposition där man ger klartecken till att ersätta befintliga reaktorer med nya.

Hon ”skulle ta hand om det”. Solveig Ternström kan kanske förvänta sig ytterligare ett utpressningssamtal, om man ska döma av tonen.

Olofssons uttalande ger inte intryck av det debattklimat som borde prägla ett parti som gärna kallar sig för folkrörelseparti. Snarare av det öknamn som häftade vid Göran Persson, HSB. I Olofssons fall uttytt Hon Som Bestämmer.

Om man lägger locket på i en fråga som så starkt har präglat ett parti, bäddar man för problem.

De fyra tvivlarna i partiet kan känna starkt stöd från stora delar av partiets gräsrötter. Nu ser de dessutom ut att få stöd från ett lite oväntat håll.

Göran Thingwall, moderat som nyligen hoppade av partiet och numera är vilde i riksdagen, säger att han är beredd att fälla förslaget. Inte för att han är emot kärnkraft, utan i rent utpressningssyfte gentemot sina gamla allierade.

Olofsson får troligen ”rättning i leden”. Att Centerpartiet därmed sviker gamla ideal och många av sina gamla väljare är förvisso ett problem för Centern.

Men det som är riktigt illa är att allliansregeringen vill satsa på en energikälla som inte är långsiktigt hållbar, där vare sig brytningen eller slutförvaringen är säker.

Man skulle med full kraft kunna gå in för den alternativa energi, som successivt kan byggas upp utan stor fördröjning.

I stället satsar man på en energikälla som gång på gång visar sig ha stora säkerhetsproblem. Det är ingen slump att flera av de svenska reaktorerna har stått stilla denna kalla vinter.

Det är ingen slump att bygget av det finska kärnkraftverk, som alliansen ofta hänvisar till, har stora problem.

Byggtiden förlängs hela tiden och kostnaderna ökar dramatiskt. Kärnkraften är både dyr, farlig och tar lång tid både att bygga upp och avveckla.

Vill man värna klimatet ska man satsa på förnybar energi. Det borde vara självklart oavsett partifärg.