Den som till äventyrs tror att Margot Wallströms FN-uppdrag bara skulle vara ett glassigt jobb i New York med hög lön, får tänka en gång till.

I Kongo-Kinshasa pågår ett krig, som i sin brutalitet mot kvinnor och barn är nästintill obegripligt i sin fasa. När läkaren Denis Mukwege fick Olof Palme-priset i början av förra året, öppnade han ögonen på många.

Svenska Dagbladet publicerade under året flera brännande reportage om den fruktansvärda situationen i regionen.

Denis Mukwege öppnade Panzisjukhuset som en vanlig förlossningsklinik, men inriktningen fick snabbt ändras.

Den första patienten som kom hade blivit brutalt våldtagen av rebellstyrkor. Dessutom hade man skjutit sönder hennes bäcken.

De fyra första månaderna kom 45 liknande fall, och antalet har ökat hela tiden.

Under fem år har sjukhuset tagit emot 3 600 offer om året, tio svårt sargade kvinnor om dagen. Det betyder inte att det inte finns fler, bara att Panzisjukhuset inte har kapacitet att klara fler.

Det här är bakgrunden till varför Margot Wallströms nya uppdrag behövs. Tusentals kvinnor som används som vapen i krig. Som utsätts för de mest fasansfulla brott.

Kongo-Kinshasa må vara extra vidrigt, men våldtäkt som vapen har använts i många krig. Man räknar med att runt 20 000 kvinnor våldtogs under Balkankriget.

Kvinnorna i Kongo-Kinshasa har ingenting att komma tillbaka till om sjukhuset klarar att lappa ihop dem. Den egna familjen vänder dem ofta ryggen.

Rapporterna om FN-anställda som utnyttjar inhemska kvinnor, som de är satta att skydda, blir extra motbjudande mot denna bakgrund. Att representanten för Folke Bernadotte-stiftelsen i Uppdrag Granskning inte tog klart avstånd är beklämmande.

FN-insatsen i Kongo-Kinshasa är stor, men man klarar inte av att skydda kvinnorna. Det konstaterar två företrådare från Panzisjukhuset som besöker Stockholm för att rikta världens fokus mot landets tragedi, Magambo Budundwa och Esther Munyerenka. (SVD 5/2).

Också regeringsarmén, som backas upp av FN-styrkan, deltar i detta våld, om än i mindre omfattning än gerillan. Det är helt enkelt en strategi som ingår i kriget. En by utan kvinnor fungerar inte.

– Om FN inte klarar att skydda dessa kvinnor, vad gör de då här, frågar Magambo Bundundwa, med rätta.

Denis Mukwege talar klarsynt om varför våldet riktar sig så hårt mot kvinnorna. Det är kvinnor som bär, som köper och säljer saker, som odlar. Skulle de strejka, stannar samhället. Den dag de blir medvetna om sin egen styrka, förlorar männen makt.

Det är det här som blir Margot Wallströms viktiga och svåra uppdrag. Inte bara att synliggöra och stoppa de grova brott som begås. Som måste klassas som grova brott mot mänskligheten.

Hon måste backa upp och synliggöra dessa kvinnors styrka. Det är de som håller ihop både familj och samhälle i dessa krigshärdar. Den kraften måste de få behålla när civilsamhället börjar fungera igen.

Framförallt måste hon väcka det kraftfulla politiska engagemang som behövs för att få slut på våldet och ställa förövarna inför rätta.

– Kunskapen finns, både om vilka som ligger bakom våldet, och vilka som förser dem med vapen, konstaterar Esther Munyerenka.

Det krävs mer än vackra ord. Det krävs hårt och målmedvetet arbete. Det krävs en hel världs ansvar.