Visst har det betydelse hur vi behandlar flickor och pojkar från det de är små. Det finns mycket sanning bakom orden från Karlskogas jämställdhetsstrateg Bruno Rudström: Man blir könsblind om man inte anstränger sig.

Också den som ständigt arbetar med frågan kan lätt hamna i fällan.

Men vill man motverka schabloner och lära sig att vara uppmärksam, är Ingemar Gens lilla bok en utmärkt början.

Den borde sättas i händerna på varje pedagog, från förskolan och uppåt, om den inte redan finns där. Den kan rekommenderas åt varje förälder, varje vuxen.

Det är nyttiga aha-upplevelser på varje sida, om hur olika vi behandlar pojkar och flickor från första stund.

Just pedagogiken på Björntomten och Tittmyran fick genomslag på många håll, men hur går det sedan, när barnen lämnar förskolan och tar steget vidare in i skolvärlden?

Ibland inte så bra, kan man tycka, efter diskussionen om ”Förstagluttarna”, som är fylld av de schabloner vi gärna vill komma bort ifrån.

Forskaren Angerd Eilard (Kuriren 8 mars) menar att boken är direkt olämplig. Synen på flickor som sämre i matte och bara intresserade av smink, kläder och kärlek. Pojkar som är duktiga i matte och ägnar sig åt ”killgrejer” som lego, vapen och skjutspel på data.

Snacka om gamla stereotyper i läroböcker för barn år 2010. Undra på att föräldrar reagerar och frågar sig varför man använder den typen av läromedel i dagens samhälle.

Nu är det snart ett och ett halvt år sedan striden blossade upp första gången i Karlskoga. Då plockade en del andra kommuner snabbt bort böckerna.

I Karlskoga finns de kvar på flera skolor, trots att det finns andra läromedel att tillgå, som bland annat Häsängsskolan använder.

Kanske blev det, som Bruno Rudström säger i dagens tidning, ett lite smärtsamt uppvaknande. Många lärare gillade materialet. Man hade glömt jämställdhetsglasögonen hemma. Det är lätt att göra det.

Debatten var nyttig, och har satt fart på jämställdhetsarbetet, menar både Rudström och rektor Perolof Johnsson.

Och det är naturligtvis bra att lärarna numera aktivt arbetar med att kompensera för bristerna i boken, i avvaktan på att ekonomin tillåter nytt material. Att debatten blev en nyttig väckarklocka.

Men visst uppstår en del frågetecken. Hur mycket hjälper det att hoppa över de sidor i boken som innehåller de värsta stereotyperna? Barnen kan läsa och blir ofta extra nyfikna på de sidor som inte tas upp på lektionerna.

Varför ingår inte kommunens jämställdhetsstrateg i den arbetsgrupp som ska se över läroböcker ur ett jämställdhetsperspektiv? Det verkar mer än snurrigt. Varför inte utnyttja hans kompetens på området?

Om övriga i gruppen är pedagoger, må man väl ha plats för en person som har tränat sig att ständigt ha jämställdhetsglasögonen på. Som dessutom är anställd just för det.

Är ekonomin verkligen ett oöverstigligt hinder? Har man börjat byta ut böckerna? Vilket ansvar har skolan att följa den politiskt beslutade läroplanen?

Hundra år efter den internationella kvinnodagens tillkomst är genusglasögonen fortsatt alldeles för få.